Massa tårar i ögat och saknad.
(Source: wendily)
Städade precis mitt skrivbord och hittade detta. Oklart om jag har postat det här tidigare, men det spelar inte så stor roll. Om jag bara visste vilket halvår jag hade framför mig, och hur mycket jag skulle komma att älska den där lilla byn. Ber dock om ursäkt för lite svenska på engelska där på slutet. Men jag är ju en stockholmsbritt, så det kan faktiskt inte hjälpas.
Nu är det dags för uppdatering, igen. Det har hänt ett och annat sen sist, midsommar och ja jag vet inte allt vad det är. Men just nu så tänkte jag att vi riktar in oss på en sak och så får det andra vänta tills ikväll eller en annan dag. Ni förstår att det är som så att jag har flyttat och bor numera på min tredje Engelska adress i en liten söt by som heter Wraysbury och ligger lite utanför Windsor. Det tar antingen 40 min med tåg in till centrala London (ungefär lika lång tid som det tog för mig att ta tuben dit) eller så kan man ta en buss till Heathrow där man hoppar på tunnelbanan. Hur lång tid det tar är dock oklart. Det ser ut som Morden i Midsomer här, fast utan morden då, och alla är jättegulliga. Jag älskar pojkarnas nya dagisfröknar, dem har redan presenterat mig för en annan aupair. Hon heter Katarina (tror jag..) som verkar vara riktigt gullig och hon kommer ifrån Tyskland. På fredag ska jag äta middag med henne och en annan aupair som kommer ifrån Finland och heter Mary (eller eventuellt Marie).
Allt känns jättebra och mitt badrumsgolv glittrar lite fint och jag är så glad just nu. Igår kväll hade jag lite panik, jag var så rädd att jag aldrig skulle lära känna någon här och att det skulle bli lika ensamt som i East Grinstead (fast det skulle det aldrig bli för jag bor hos världens bästa familj med världens finaste små pojkar), men så blev det inte!
Nej nu ska jag gå ut i solen och upptäcka stan (låter lite roligare än vad det är, centrum är typ en gata) innan klockan slår tre och det blir dags att hämta pojkarna på dagis. Har jag inte dött av värmeslag när dagen är slut så hör ni kanske lite mer från mig. Har ni tur så kommer det lite bilder på huset för det har jag lovat Jennifer.
Hej
Det har varit lite dött här sedan början av februari. Men det beror mest på att mitt liv har varit lite dött sedan början av februari. Så mitt sista inlägg om England har inte riktigt orkats med att komponera ihop. Något som det dock jobbas hårt på. Hur som helst så saknar jag att skriva av mig och jag saknar att vilja berätta saker. Och det där med att det har varit lite dött den senaste tiden håller på att ändras, det blir bara mer liv för var dag som går nu. Det är ju vår och snart kommer Sarisen hem så vi kan få vara på samma ställe alla tre. Men mest liv av allt är att jag snart börjar jobba igen. Väldigt mycket Harry och Oreo på det.
Det kanske är dags att stänga mitt Englandskapitel för den här gången. Jag är där snart igen, men tills dess så är det dags att börja leva lite här hemma. Och våga erkänna att jag faktiskt är väldigt glad över att jag kom hem igen. Ska bara skriva ett litet till inlägg om Wraysbury och sen är jag klar. Pinky swear.
England del 1 - London
Det börjar bli dags att säga hejdå till min fina Englandsblogg och jag tänkte att vi skulle göra det genom att ta en liten trip down memory lane. Hoppas det passar.
Efter en rent ut sagt förjävlig första månad fick jag äntligen flytta in i hos McEnteesarna i Perivale i slutet på januari. Jag svävade lite på moln den helgen kan jag tala om för er! Kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag kom dit för första gången och kände doften av mat som jag skulle få vara med och äta. Och vi ska inte tala om när jag fick min egna hemnyckel, då jublades det kan jag lova.
Men det finaste med Perivale var ändå Noah och Leo. Hjärta gånger tusen.
Och så har vi ju Lina, världens underbaraste skåning.
Jennifer och jag drabbades av bröllopsfeber och gick all in i Hyde Park.
I maj träffade vi Martina som hängde med mig och Malin till vår favoritpub i Ealing. Det här är kvällen då vi upptäckte jordgubbsöl.
Playdate med Malin och barnen i Ealing.
Maj och Juni spenderades i Camden och i Hyde Park.
Sushi!
Och så har vi ju Midsommar som också var min sista helg i Perivale. Det var varmt och stämningen var på topp, fast jag råkade ha ner kungen när vi spelade kubb. Den fina dagen avslutades sen med sång till Bon Jovi som spelade precis bredvid.
Jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt bodde i London, jag har bott där. Nej, jag tror fortfarande inte på det. Men kul var det!
Lite bilder från Edinburgh (sponsrat av Carina). Den helgen, min näst sista, var så sjukt häftig! Jag hade egentligen inga förväntningar mer än att det skulle vara svinkallt. Vilket det också var, vi frös tårna av oss ett flera gånger om, men gud så vackert det var! Och gud vad roligt vi hade ihop, det skrattades mest hela tiden. Nej, åk till Skottland innan ni dör!
218
Det där med att vara hemma igen är så konstigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns verkligen som att tiden här hemma har stått stilla, som om jag har varit borta i några veckor och inte i ett helt år. Och trots att det är det enda jag pratar om och tänker på så känns England så långt borta, nästan som en dröm. Det känns inte verkligt helt enkelt. Jag njuter verkligen av att få vara här hemma med familj och vänner, jag var och myste hemma hos min Lovisa idag, men gud vad jag saknar alla i England och Carina i Tyskland. Det är så jobbigt att det vi hade där aldrig kommer komma igen, inte på samma sätt. Det jobbigaste är ju pojkarna, för även om vi kommer ses igen och fast jag fortfarande är en del av deras liv så kommer jag aldrig få den nära kontakten som vi hade när jag bodde där igen. Fy farao vad jag saknar dem!
Jag ska sluta tycka synd om mig själv snart jag lovar! PUSS
Kunde inte snön ha väntat en dag till så att jag kunde få åka hem först! Det är inte det att jag vill hem, det är bara jobbigt att ta farväl om och om igen. Bokade om min biljett igår till senare idag, men nu på morgonen ställdes det flyget också in. Så jag landar i Sverige mitt i natten i morgon istället. Kul.
30 – Ett sista ögonblick.
Från högtalarna hördes “One last song for Carina and Sophia” och sen körde introt till The time of my life igång. Allihopa letar vi oss fram till dansgolvet där vi hoppar, dansar och gråter oss igenom hela låten. Det är min näst sista kväll i England, den sista med mina underbara tjejer och jag önskar att livet var en film för då hade jag kunnat pausa och låta det ögonblicket vara för evigt.
+ Min älskade Carina som tyvärr inte fångades på bild.
Leo gjorde ett kort till mig på dagis, började gråta som vanligt när jag fick det. Det börjar bli verkligt nu
217
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av att inte krama om mina pojkar varje dag. Får flera tårar i mitt öga bara jag tänker på det. Jag vill inte.
Men för att bli lite mera saklig så kan jag berätta lite om vad jag ska hitta på under mina sista dagar som utlandssvensk. Imorgon är det pubmys i Richmond som gäller och på söndag ska Carina avtackas med middag och drinkar hemma hos henne för att sen avsluta kvällen inne i Windsor. Och på lördag ska jag krama sönder Noah och Leo mest hela dagen, det är typ det jag har planerat in, plus familje(hejdå)middag på ASK. Och sen är det lite depp men också lite pepp för jag ska ju få träffa ganska många fina människor som inte befinner sig i Londonland och det är ju en himla bra grej faktiskt.
